Det känns tomt
Det var ungefär ett halvår sedan jag sa hejdå till mina två fina fyrbenta vänner. Just där och då kändes det som att det var en blandning mellan sorg och lycka på samma gång. Jag var ledsen för att det inte gick den vägen jag ville men samtidigt lycklig för att jag visste att de båda får det väldigt bra. Nu ett halvår senare känner jag mig bara tom. Det är som att någonting hela tiden fattas mig, som att en del av det som alltid har betytt mest bara försvunnit. Jag förstod inte då att det skulle kännas så. Det hade varit en sådan press och så mycket otur som ingen människa förtjänar. Att hela tiden oroa sig och att det aldrig tycktes gå min väg efter att jag "förlorat" Domingo. Det kändes som att det var meningen att jag skulle sluta med hästarna samtidigt som det känns som det tyngsta jag någonsin gjort.
Jag trodde att det skulle vara skönt att inte behöva åka ut varje dag efter skolan för att mocka, fixa mat och rida men jag har nog aldrig haft så fel.
Det känns som att någonting saknas. Som att man alltid glömt någonting. Jag skulle ge vad som helst för att spola tillbaka till dagen Domingo skadade sig i hagen och kommit till stallet en timme tidigare. Tänk att en timme förändrade mitt liv föralltid, en timme och allt hade varit annorlunda nu.
Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknar hästarna. Jag blir så besviken, arg och ledsen på hur allt slutade. Hästarna var det som betydde allt för mig, jag var villig att spendera all tid på de och satsta långt och sen tas allting bara ifrån en.
Jag saknar de jobbiga dressyrpassen, de regniga uteritterna och att behöva spola av deras leriga ben varje dag. För det de ger en än någonting alldeles speciellt och det är inte alla som får den förmånen. Att känna hur man samspelar ihop, hur de förstår vad man menar och ger en lyckliga blickar varje dag, det finns nog ingenting som kan slå den känslan.
Att ge upp på någonting som betyder allt för en är den värsta känslan någonsin. När jag läser om andra som rider och spenderar tid med sina hästar varje dag blir jag undermedvetet så uppgiven för att jag vet att det kommer dröja flera år innan jag får göra allt det där igen.
Till alla er som tycker att det är jobbigt att åka ut och ta hand om era hästar varje dag, tänkt en gång extra, för det är sant som de säger: Man vet inte vad man har tills man förlorat det.